Jag sitter själv på balkongen hos våra vänner i Lofsdalen. Det är sommar och solen är på väg ner. Det är stilla och jag ser långt ut över landskapet och trädtopparna. När min vän kommer ut på balkongen märker jag att tårarna rinner ner för mina kinder. En stund, jag vet inte hur länge, var det helt stilla. Det var tyst, det kom inga tankar och jag var en del av allt. Jag minns det här tillfället och vad jag kände så starkt. Jag kände en tacksamhet som berörde mig djupt in i själen. Där och då behövde jag inte göra något, inte tänka, prata eller prestera något.
Låter som en religiös upplevelse. Eller?
När jag grottar ner mig i känslan förundran inser jag att det jag kände den där sommarkvällen var just det.
En lite annan variant av förundran kände jag dagen innan men då väckte den en bubblande glädje inom mig. Jag såg flera renar traska förbi utanför huset. Jag hoppade upp ur stolen och pekade och utbrast ”renar!! Har ni sett?!” Mina vänner som äger huset vi är i sa lugnt att de brukar gå förbi här. Jag springer mot dörren och öppnar. När jag kommer ut smyger jag mot dem. Jag är helt tagen. Jag har aldrig sett livs levande renar förut. Det känns stort och jag ryser.
Definitionen av förundran är ganska komplex och detaljerad och det behöver den vara för att man ska kunna forska på den. Så att man vet att man mäter det man vill mäta. Jag förstår det och jag är helt med på att det behövs samtidigt som det känns lite konstigt att definiera något som känns så stort och ogreppbart.
I boken Förundranseffekten använder Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz följande definiton:
”Dels känslan av storhet i form av oändlighet och oöverskådlighet, dels den mentala process som uppstår i oss när vi behöver förändra vår (tidigare) förståelse av oss själva eller världen utifrån den nya informationen.”
Eller ett ”Åh fan upphöjt till tusen.” som poeten Bodil Malmsten ska ha sagt.
Det finns två delar i förundran och det är ”upplevelsen av storhet” och ”behovet av förståelse”
Den här storheten och känslan av att vara överväldigad kan komma av många saker. Om vi applicerar den på mina exempel ovan så var det att se ut över det vackra vidsträckta landskapet som liksom aldrig tog slut och med renarna så kände jag det som att jag kommit in i ett sagolandskap. Det som också utmärker förundran är att det är svårt att placera det man upplever. Det är inget man varit med om tidigare så det finns inga gamla referenser hjärnan kan använda för att förstå det man är med om. Detta kan leda till en djup känsla av ödmjukhet inför livets mirakler. Även den delen av förundran kan jag relatera till i mina upplevelser i Lofsdalen.
Det behöver inte vara till synes stora saker för att man ska kunna känna förundran. Jag gick i skogen häromdagen och såg stubben från ett nyligen fällt träd. Mönstret som hade formats i trädet var fantastiskt detaljerat och vackert och även det fick mig att känna mig tacksam inför det vackra som finns så nära mig. Det var något till synes litet, mönstret på en stubbe, men jag hade inte lagt märke till det förut och det fick mig att tänka på hur lång tid det tagit att skapa detta mönster och för trädet att växa sig så stort.
Även Eckhart Tolle beskriver, som jag tolkar det, förundran i sin bok ”Lev livet fullt ut” även om han inte använder ordet förundran. Han beskriver hur många av oss lever med en konstant tankeström och hur det vid luckor i detta konstanta tjattrande, som tankarna ofta är, finns en möjlighet att känna djup inre frid. Dessa luckor uppstår för de flesta bara när ”intellektet blir mållöst”. Detta kan enligt Eckhart Tolle ske i samband med starka skönhetsupplevelser, extrem fysisk ansträngning eller till och med stark fara. Plötsligt råder en inre stillhet. Och i den stillheten finns det en subtil men intensiv glädje, där finns kärlek, där finns frid.
Vi upplever ofta saker genom vårt tänkande om dem men när tänkandet tystnar så kan vi uppleva världen på ett annat sätt och däri ligger förundran som jag ser det. Om jag hade reflekterat över symmetrin i trädtopparna eller försökt räkna ut när solen går ner så här långt norrut så hade jag inte haft den upplevelsen jag hade där på balkongen.
Här kommer lite av de effekter förundran har på oss som man kunnat se i forskning:
Vi blir friskare, mindre stressade, mer närvarande, smartare, kreativare, mindre egoistiska, snällare, generösare, mer miljömedvetna
Så om förundran nu är så bra för oss och så härligt att känna, hur får vi in mer av det i våra liv?
Jag tror det handlar mycket om nyfikenhet och närvaro. Att vara tillräckligt närvarande så vi inte missar allt det stora, vackra som berör oss på djupet. Och att bjuda in nyfikenheten när vi till exempel är ute och går i skogen. Använda sina sinnen och känna, lukta och se. Se detaljerna och se det stora.
Faktan i texten ovan, det som inte är mina egna reflektioner, kommer från boken Förundranseffekten av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz. Den bygger på en mängd forskningsstudier i ämnet samt intervjuer med ledande forskare. Läs den och förundras över hur läkande förundran kan vara.
”Maybe the amount of extraordinary things that happen in your life depends on what you notice.”