Okategoriserat

Min energi pendlar ganska mycket. Ibland är jag väldigt kreativ och inspirerad och sen kommer en period när jag kan känna mig trött och inte ha motivation till något. Jag har pratat med många som känner igen sig i den beskrivningen. När jag har mycket energi mår jag väldigt bra och livet känns lätt. De här pendlingarna kan även komma samma dag.

Jag har varit ovanligt full av energi de senaste dagarna kopplat till en del insikter jag fått men så helt plötsligt igår så kände jag mig låg. Jag satte mig i fåtöljen hemma och lyssnade på tankarna och kände känslorna som kom. Tankarna sa ”Nej! Inte nu! Jag som var så glad. Jag vill fortsätta vara glad”. Den låga känslan ökade och jag gjorde den fel. Jag tog fram telefonen och bestämde mig för att ringa en kompis som jag alltid brukar bli så glad och inspirerad av att prata med. Jag berättade vad som hade hänt och frågade varför hon trodde att det blivit så. Innan hon hann säga något hörde jag mig själv svara på min egen fråga. Jag sa ”jag behöver nog bara vila lite”. Så fort jag sa det andades jag ut. I mig kändes detta så sant och så lätt och humöret blev bättre igen.

Vi fortsatte prata om det här och det visade sig att hon just när jag ringde satt och läste om depression och författaren menade att det här med att vi pendlar, ibland ganska mycket, i humör och energi är helt naturligt. Författaren skrev att vi är menade att leva i cykler precis som naturen. Ibland i full energi tillsammans med andra människor och ibland behöver vi dra oss tillbaka och vila. Problemet blir när vi gör det fel och sätter en sjukdomsstämpel på det.

Jag tänker att vissa djupa depressioner inte hade behövt bli så djupa om vi inte hade känt oss så fel när vi började känna oss låga och deppiga. Samhället förmedlar mycket att vi ska vara glada och ha energi och när vi då inte har det så är det lätt att precis som jag gjorde säga till sig själv att det, och jag, är fel. Hur känns det då? Knappast bättre. Det kan bli en snabb nedåtgående spiral där den inre kritikern fortsätter att döma oss som fel vilket leder till att vi mår ännu sämre och så fortsätter det.

Så tänk om det är okej att vi känner oss lite låga ibland? Vad jag kan göra istället för att säga till mig själv att det är fel är att säga att det är okej och fråga vad jag skulle behöva nu? När jag gjorde det efter att jag pratat klart i telefon så sa min kropp att den ville ha te och bara sitta kvar i fåtöljen och skriva en stund. När jag hade gjort det så kände jag inspirationen och glädjen komma tillbaka.

Tänk om du, när du börjar känna dig lite deppig och låg, bara behöver vila lite och ta hand om dig lite extra en stund, en dag eller en kanske en vecka? Att lugna ner tempot, boka av aktiviteter och lyssna inåt.

Så när du känner dig deppig eller dippar i energi, prova gärna att observera dina tankar och känslor och se vad som händer. Ta gärna med dig frågorna:
Vad behöver jag nu?
Vad behöver min kropp nu?
Om jag skulle vara riktigt snäll mot mig själv nu, vad skulle jag välja då?

Jag sitter själv på balkongen hos våra vänner i Lofsdalen. Det är sommar och solen är på väg ner. Det är stilla och jag ser långt ut över landskapet och trädtopparna. När min vän kommer ut på balkongen märker jag att tårarna rinner ner för mina kinder. En stund, jag vet inte hur länge, var det helt stilla. Det var tyst, det kom inga tankar och jag var en del av allt. Jag minns det här tillfället och vad jag kände så starkt. Jag kände en tacksamhet som berörde mig djupt in i själen. Där och då behövde jag inte göra något, inte tänka, prata eller prestera något.

Låter som en religiös upplevelse. Eller?

När jag grottar ner mig i känslan förundran inser jag att det jag kände den där sommarkvällen var just det.
En lite annan variant av förundran kände jag dagen innan men då väckte den en bubblande glädje inom mig. Jag såg flera renar traska förbi utanför huset. Jag hoppade upp ur stolen och pekade och utbrast ”renar!! Har ni sett?!” Mina vänner som äger huset vi är i sa lugnt att de brukar gå förbi här. Jag springer mot dörren och öppnar. När jag kommer ut smyger jag mot dem. Jag är helt tagen. Jag har aldrig sett livs levande renar förut. Det känns stort och jag ryser.
Definitionen av förundran är ganska komplex och detaljerad och det behöver den vara för att man ska kunna forska på den. Så att man vet att man mäter det man vill mäta. Jag förstår det och jag är helt med på att det behövs samtidigt som det känns lite konstigt att definiera något som känns så stort och ogreppbart.

I boken Förundranseffekten använder Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz följande definiton:

”Dels känslan av storhet i form av oändlighet och oöverskådlighet, dels den mentala process som uppstår i oss när vi behöver förändra vår (tidigare) förståelse av oss själva eller världen utifrån den nya informationen.”

Eller ett ”Åh fan upphöjt till tusen.” som poeten Bodil Malmsten ska ha sagt.

Det finns två delar i förundran och det är ”upplevelsen av storhet” och ”behovet av förståelse”
Den här storheten och känslan av att vara överväldigad kan komma av många saker. Om vi applicerar den på mina exempel ovan så var det att se ut över det vackra vidsträckta landskapet som liksom aldrig tog slut och med renarna så kände jag det som att jag kommit in i ett sagolandskap. Det som också utmärker förundran är att det är svårt att placera det man upplever. Det är inget man varit med om tidigare så det finns inga gamla referenser hjärnan kan använda för att förstå det man är med om. Detta kan leda till en djup känsla av ödmjukhet inför livets mirakler. Även den delen av förundran kan jag relatera till i mina upplevelser i Lofsdalen.

Det behöver inte vara till synes stora saker för att man ska kunna känna förundran. Jag gick i skogen häromdagen och såg stubben från ett nyligen fällt träd. Mönstret som hade formats i trädet var fantastiskt detaljerat och vackert och även det fick mig att känna mig tacksam inför det vackra som finns så nära mig. Det var något till synes litet, mönstret på en stubbe, men jag hade inte lagt märke till det förut och det fick mig att tänka på hur lång tid det tagit att skapa detta mönster och för trädet att växa sig så stort.

Även Eckhart Tolle beskriver, som jag tolkar det, förundran i sin bok ”Lev livet fullt ut” även om han inte använder ordet förundran. Han beskriver hur många av oss lever med en konstant tankeström och hur det vid luckor i detta konstanta tjattrande, som tankarna ofta är, finns en möjlighet att känna djup inre frid. Dessa luckor uppstår för de flesta bara när ”intellektet blir mållöst”. Detta kan enligt Eckhart Tolle ske i samband med starka skönhetsupplevelser, extrem fysisk ansträngning eller till och med stark fara. Plötsligt råder en inre stillhet. Och i den stillheten finns det en subtil men intensiv glädje, där finns kärlek, där finns frid.

Vi upplever ofta saker genom vårt tänkande om dem men när tänkandet tystnar så kan vi uppleva världen på ett annat sätt och däri ligger förundran som jag ser det. Om jag hade reflekterat över symmetrin i trädtopparna eller försökt räkna ut när solen går ner så här långt norrut så hade jag inte haft den upplevelsen jag hade där på balkongen.
Här kommer lite av de effekter förundran har på oss som man kunnat se i forskning:
Vi blir friskare, mindre stressade, mer närvarande, smartare, kreativare, mindre egoistiska, snällare, generösare, mer miljömedvetna

Så om förundran nu är så bra för oss och så härligt att känna, hur får vi in mer av det i våra liv?
Jag tror det handlar mycket om nyfikenhet och närvaro. Att vara tillräckligt närvarande så vi inte missar allt det stora, vackra som berör oss på djupet. Och att bjuda in nyfikenheten när vi till exempel är ute och går i skogen. Använda sina sinnen och känna, lukta och se. Se detaljerna och se det stora.

Faktan i texten ovan, det som inte är mina egna reflektioner, kommer från boken Förundranseffekten av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz. Den bygger på en mängd forskningsstudier i ämnet samt intervjuer med ledande forskare. Läs den och förundras över hur läkande förundran kan vara.

”Maybe the amount of extraordinary things that happen in your life depends on what you notice.”

Mindfulness handlar om att avsiktligt, uppmärksamt och utan att värdera eller döma observera saker som de är i stunden, här och nu. Genom träning i mindfulness förbättrar vi vår uppmärksamhet och medkänsla med oss själva och andra. Det handlar om att träna oss i att vara närvarande i nuet, i det som händer precis nu. Varför är detta viktigt? Jo så att vi till exempel inte missar allt det vackra vi ser när vi är ute på en skogspromenad för att vi är upptagna med att planera morgondagens möte. Man har länge vetat att tankar kan styra vår sinnesstämning och känsloreaktioner, men processen går också åt andra hållet: att sinnesstämningen kan styra tankarna. När man till exempel börjar känna sig olycklig är det naturligt att försöka ta reda på varför man känner sig olycklig och sedan med hjälp av den ”problemlösande” strategin försöka fixa det som vi upplever är fel och som har gett oss denna känslan. Det är så vi är vana och lärda att reagera. Vi ser ett problem och vi tar reda på hur vi ska lösa det genom att tänka ut en lösning. Det kan vara ett bra sätt om det är en tydlig känsla som till exempel rädsla i en potentiellt farlig situation där känslan, i det här fallet rädsla, leder till att vi snabbt tar reda på snabbaste vägen bort från situationen. Men det fungerar sämre om vi känner oss ledsna eller olyckliga. Vad som händer när hjärnan börjar försöka lösa ”problemet” med att vi har en känsla vi inte vill ha är att minnet börjar dra fram situationer ur det förflutna då vi kände likadant vilket leder till att vi mår ännu sämre. Att detta händer beror på att våra känslor är så starkt kopplade till minnet. Medvetandet söker hela tiden igenom våra befintliga minnen för att hitta något som liknar hur vi mår nu. Om man exempelvis känner sig hotad tar medvetandet fram minnesbilder av tidigare tillfällen när man har känt sig hotad. Detta görs i syfte att upptäcka likheter med situationen man befinner sig i nu och på det sättet hjälpa till att lösa ”problemet” med att vi känner en känsla vi inte vill ha. Detta sker jättefort, innan man ens har hunnit märka det och det kan resultera i att en sorgsen känsla kan utlösa en störtflod av jobbiga minnen och känslor. Det här är en grundläggande överlevnadsmekanism som förfinats genom evolutionen. Den sorgsna känslan som kanske inte var så stark från början kan leda till att tankar om andra situationer då vi känt likadant kommer upp och när vi börjar tänka på dom blir vi mer ledsna vilket leder till att fler jobbiga tankar dyker upp och så kan det fortsätta som en spiral som drar ner oss och gör oss ännu mer sorgsna. Eftersom vi i vanliga fall i våra ofta stressade liv inte är medvetna om vad vi tänker och ofta försöker trycka undan våra känslor för att vi upplever att våra känslor, eller styrkan på våra känslor, inte är okej så kan den här nedåtgående spiralen gå väldigt fort. När vi tränar mindfulness blir vi bättre och bättre på att lägga märke till våra tankar och känslor när de dyker upp och vi får då en chans att stoppa denna spiral innan den drar ner oss för djupt. Vi lär oss även att inte tro på alla tankar som dyker upp. Alla tankar är inte sanna och vi är inte våra tankar. Vi blir också bättre på att identifiera och acceptera våra känslor. Det här är lite komplext och man kan behöva fundera på det ett tag men det är oftast inte de jobbiga känslorna i sig som gör mest skada utan hur vi reagerar på dom. Man talar om primära och sekundära känslor. De primära är de omedelbara känslor som en situation eller händelse skapar. De sekundära känslorna är det du känner om det du känner. Ett exempel: Vi kanske känner oss nervösa över en presentation vi ska hålla. Istället för att då vara snälla mot oss själva och säga till oss att det är okej, och helt naturligt, att vara nervös så kanske vi istället blir arga på oss själva och börjar tänka att vi är dåliga som känner som vi gör och att vi minsann borde kunna klara av en presentation utan att känna oss nervösa. Den primära känslan är då nervositet och den sekundära ilska. Ytterligare ett exempel: Om vi som barn ofta blivit tillsagda att det inte är okej att gråta. ”Gråt inte”, ”stora pojkar gråter inte”, ”sluta upp att lipa, det där var ju inte så farligt” osv så kommer vi att lära oss att känna skam när vi blir ledsna och gråter. Detta kan sätta sig hårt i oss och leda till att vår hjärna kopplar ihop att vara ledsen och gråta med skam. Så när en situation händer där vi blir ledsna reagerar vi med den sekundära känslan, skam och skäms istället för att känna den primära känslan som var sorg. Så hur kan träning i mindfulness hjälpa oss med känslorna? Med hjälp av mindfulness kan vi träna in en acceptans som hjälper oss att vara snälla mot oss själva. Att identifiera vad vi känner och sedan vänligt säga till oss själva att det är okej. Det är när vi motstår och kämpar emot det vi känner som det stannar kvar. När vi kan namnge känslan och acceptera att vi känner den så försvinner den ofta betydligt fortare. Den här acceptansen betyder inte att vi bara passivt ska låta blir att göra något. Men en acceptans för verkligheten som den ser ut nu ger oss ofta mer kraft att göra de förändringar som behövs. Det blir lättare när vi inte ser på känslor som problem som ska lösas. Känslor ska kännas och sedan ebba ut av sig själv. Att känna sig olycklig ibland är en del av att vara människa. Det är en naturlig reaktion i vissa situationer. Om man låter känslan vara går den över av sig själv, ofta förvånansvärt snabbt. Men av någon anledning känner de flesta av oss inte att vi kan låta känslorna få sköta sig själva. När vi känner oss ledsna eller olyckliga känner vi att vi måste göra något även om det bara är att försöka förstå vad det är som pågår. Paradoxalt nog är det just vår strävan efter att försöka bli av med oönskade känslor som gör att vi fastnar i dem och istället förstärker dem. Trycka undan känslor är som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det går bra ett tag men tillslut blir armen trött och när man släpper studsar den upp med en väldig fart.

 

Som jag ser det är känslor energi som rör sig i kroppen. Man kan säga att det är icke-verbal kommunikation som berättar något om våra behov. Alltså en informationssignal. Informationen känslorna kommer med hjälper oss att agera eller reagera. Till exempel om vi upplever rädsla och behöver ta oss bort ifrån en potentiellt farlig situation. När man tittar på känslans fysiologi så är den en kortvarig våg av information som rör sig genom kroppen Upplever vi den fullt ut så går även en otroligt stark känsla över ganska fort. Motstår vi den däremot så stannar den kvar längre. Det vi ofta gör omedvetet när det kommer en känsla är att vi går upp huvudet och analyserar den och skapar en historia kring den. Till exempel varför vi känner den? Och vi dömer den ofta som fel, för stark eller totalt orimlig och blir därmed irriterade på oss själva för att vi inte ”borde” känna känslan.

Vi kan också hålla emot känslor rent fysiskt genom att vi spänner kroppen, ofta halsen och överkroppen, och drar fram axlarna och börjar andas ytligare och högt uppe i bröstkorgen.
Ibland är det lätt att tro att det bara är vi som mår dåligt. Att andra har koll på läget och mår bra hela tiden. Människor sätter ofta på sig en mask i det offentliga rummet för att vi tror att vi ska må så bra hela tiden. Det här ”må-bra-samhället” blir extra skadligt när vi börjar jämföra vår egen insida med andras utsida.
Vi behöver ta ansvar för våra känslor. Våga identifiera vad som händer i våra kroppar. Identifiera känslan, namnge den, hur vill jag ta hand om den? Vill jag dela den med någon?
Vårt motstånd mot våra känslor och mot obehag skapar mycket lidande.

När det kommer starka känslor:

– Våga stanna i dem

– Lägg dig eller sätt dig bekvämt och andas

– Identifiera känslan. Ibland är det inte så lätt och känslan kan förändras på kort tid. Första känslan vi får syn på kanske är ilska men efter en stund kan den gå över i sorg. När du har identifierat vad du känner så säg till dig själv. ”Det här är sorg, det är okej, den kommer inte alltid vara här men just nu är den det och det är okej.” Fortsätt andas och ta emot känslan. Se om du kan lokalisera den i kroppen. Det är en bra hjälp för att inte gå upp i huvudet och försöka börja tänka sig ur känslan. Om det kommer gråt så gråt. Och kom ihåg. Känslor är inte farliga, de är energi, ibland intensiv energi, som behöver röra sig i kroppen.

– Känn efter vad kroppen behöver. Den kanske behöver skaka eller röra på sig på något sätt för att på så sätt hjälpa energin att röra sig genom kroppen.

-Kom ihåg att om det känns för intensivt så kan du alltid backa ur känslan genom att tex gå och göra en kopp te.

Att möta känslor är något vi behöver träna på och har man levt ett liv där man kämpat för att hålla borta känslorna så går det inte att ändra på en dag. Men börja utforska och kom ihåg: Bara för att du går rakt in i en känsla så betyder det inte att du kommer tappa fotfästet helt. En stark känsla som upplevs fullt ut följs ofta av ett lugn och ett ökat fokus.